Dansaridealet .

För er som rör i dansvärlden vet att det förväntas väldigt mycket av en som dansare. Du är ständigt i en process och ju mer du lär dig ju mer förstår du att du inte alls vet så mycket som du skulle kunna. Du förväntas att ha benet uppe vid örat så att du kan höra dina egna pulsslag genom vaden och om du inte kan gå ner i split så är du ingen bra dansare. För du måste vara vig. Smal. Och mångsidig. Du blottar dig med din konst, hela tiden. Och det är många gånger väldigt utlämnande. Det finns ju både fram och baksidor med att bli utlämnad.

Den här tjejen har inga baksidor alls. De verkar ha gått av. 

Jag har i alla fall lärt mig att handskas med konstruktiv kritik och galna danskärringar som envisas med att vara lärare trots pedagogisk okunskap. En av dessa danskärringarna tyckte att jag skulle sluta dansa, för att min svank var "omöjlig" att få bort. Men nu är den "borta". Tack Gud för att du inte lät mig se ut som en dansande  anka. Det som många glömmer det är att man föds med olika förutsättningar rent kroppsligt. Min kropp har väldigt lätt för att bygga muskler, men baksidorna är väldigt korta. Någon har 180 graders utåtvridning, en annan får kämpa med sin 90 gradiga. Man kan alltid bli bättre, och man kan sträva framåt men det man måste göra är att acceptera sin kropp och glädjas över vad den är kapabel till. Du kan vara en sjukt grym dansare men ditt ben kanske inte rör vid kinden så fort du gör en Grand Battement. "you get what you get and you dont get upset." som en vis balettfröken sa här in NYC. Du ska alltid sträva framåt och vilja bli bättre, men ibland måste man stanna upp för att lyssna på sin kropp och höra vad den antingen viskar eller skriker till en. Och glöm inte att ha kul på vägen! Det är kul med dans, för sketan.

Nu somna Minna. Ska göra detsamma.

Kramen Marie