Jag har kommit till en insikt, en ganska jobbig insikt som jag inte trodde att jag skulle behöva konfrontera så pass sent i livet; jag kan inte tala det engelska språket. I alla fall inte om man vill tro alla de människor som hittills har blivit utsatta för mitt engelska vokabulär. Informationen som jag skickar ut verkar helt enkelt inte gå fram.
Ber jag om notan står servitören och stirrar oförstående, lämnar jag in tvätten tittar tvättanten på mig som om jag vore helgalen som vill lämna in tvätt hos henne, vid två tillfällen har jag bett om att få köpa nektariner men fått clementiner istället. Min personliga peak nådde jag då jag frågade ett cafébiträde om en extra stol och hon visade mig var sockret stod. Jag har hittills inte lyckats få fram mitt budskap till en enda inhemsk person på första försöket utan att få ett "what?" eller "excuse me?" till svar.
Har jag talfel? Mumlar jag eller talar ovanligt otydligt? I så fall, varför har inte mitt talfel blivit utrett under mina yngre skolår? En hel befolkning kan ju inte ha hörselproblem, eller kan de?
Min insikt har inte förbättrat den rådande situationen, jag drar mig för att tilltala andra och när jag väl måste gör det talar jag med en sådan avsaknad av inlevelse att det är ett helt under att jag får tag på proviant om dagarna.
Ikväll är det fredag och då får jag äta glass. Jag ska gå ner till kinsesen på hörnet och köpa mig en bunke B&J. Han talar åtminstone sämre engelska än jag.
Trevlig helg
Minna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar